Vad är spinal stenos?

Spinal stenos innebär att nervrötter i ländryggen trycks eller kläms samman så att smärta uppstår. Ordet "stenos" kommer från grekiskan och betyder trång. "Spinal" betyder att ett tillstånd har att göra med ryggraden eller ryggmärgen.
Trycket mot nervvävnaden uppkommer vid olika fysiska aktiviteter. Besvären blir i regel mindre när man böjer ryggen framåt och värre när ryggen böjs bakåt. Besvären i benen utlöses eller blir värre när man går. Känseln och rörelseförmågan i benen kan också påverkas vid spinal stenos.

Sjukdomsförloppet varierar från person till person. Det är inte känt vad som får sjukdomen att fortskrida eller gå tillbaka. Personer med spinal stenos har ofta haft såväl ländryggs- som ischiasbesvär tidigare. De söker hjälp för den smärta de upplever när de går kortare eller längre sträckor eller vid vissa tillfällen. Tillsammans med bensmärtan förekommer ofta bl a stickningar och "myrkrypningar" i benen utan yttre anledning. Domningar och muskelsvaghet är också vanligt. Haltande gång kan vara ett annat symtom på spinal stenos.
Personer med spinal stenos kan ofta fortsätta att cykla trots att de bara kan gå en kortare sträcka, förutsatt att de kan sitta på cykeln med ryggen framåtlutad. Detsamma kan även gälla andra aktiviteter.

Hur vanligt är spinal stenos?

Det finns inga säkra uppgifter om hur många personer i Sverige som har spinal stenos. Flertalet patienter med spinal stenos är äldre än 50 år. Sjukdomen drabbar något oftare män än kvinnor.

Vad beror spinal stenos på?

Spinal stenos är ett led i en långtgående degeneration (åldrande) av lederna mellan ryggkotorna och i ryggradens småleder (facettlederna). Med degeneration följer förtjockningar av ligamenten, dvs de band som håller skelettdelarna på plats. Tillsammans kan dessa förändringar leda till att nervrötterna i ryggraden nedersta del kläms ihop.

Kan spinal stenos förebyggas?

Några faktorer som sannolikt påverkar degeneration i ryggen är kända. Det gäller bl a rökning, som både påskyndar och försvårar åldrandet av diskarna.

Hur undersöks spinal stenos?

Diagnosen säkerställs genom bl a röntgen, datortomografi (en kombination av röntgenfotografering och datorteknik som ger en tvådimensionell bild av den undersökta kroppsdelen) eller magnetkamera.
Genom datortomografi eller magnetkamera går det att få en detaljerad bild av förändringarna i spinalkanalen (den kanal som bildas mellan ryggkotorna och där ryggmärgen och "nervrötterna" finns). Magnetkamera ger ibland en bättre bild av de mjuka delarna kring skelettet. Undersökning med magnetkamera ger också möjligheter att t ex utesluta en tumör i ländryggen.
Hos personer med t ex diabetes kan även andra undersökningsmetoder användas för att skilja spinal stenos från andra sjukdomar som ger smärta i rygg och/eller ben. Till dessa hör elektromyografi (en metod att mäta muskelcellernas elektriska aktivitet, ofta förkortad EMG).
Skillnaden mellan de symtom som patienten beskriver och vad läkaren kan få fram vid en undersökning är ofta stor, särskilt om undersökningen görs utan koppling till fysisk aktivitet eller ändringar av kroppsläget.

Hur kan spinal stenos behandlas?

Vid spinal stenos kan kirurgisk behandling ge goda resultat åtminstone på kort sikt. Uttalad smärta och förlorad känsel kan många gånger helt eller delvis avhjälpas. Ny kunskap och ny teknik har bidragit till att allt fler opereras för spinal stenos. Avgörande vid valet av behandling är hur svåra besvären är, särskilt smärtan ned i benen. Äldre patienter kan behandlas utan kirurgi, med bl a läkemedel. Det vanligaste sättet att operera en patient med spinal stenos är att ta bort den eller de bitar av kotskelettet eller mjukdelarna som trycker mot nervrötterna (laminektomi). Ibland kombineras denna åtgärd med en steloperation (fusion) mellan de laminektomerade kotorna.

Komplikationer

Risken att drabbas av komplikation vid kirurgisk behandling av spinal stenos har beräknats till 10-15 procent. Ungefär hälften av komplikationerna har bedömts vara allvarliga och i vissa fall livshotande. Även om riskerna är större än vid många andra kirurgiska ingrepp bedömer medicinska experter att de ändå är möjliga att acceptera eftersom patienterna oftast har mycket svåra besvär. Särskilt anses risken öka på grund av patienternas relativt höga ålder.